Allvarliga psykiska problem – hjälp behövs
VÄRLDSDAGEN FÖR PSYKISK HÄLSA – EN PAMFLETT OM DOLDA FRÅGOR OM PSYKISK HÄLSA
Det blir allt vanligare att diskutera psykisk hälsa i offentligheten. Kända personer berättar öppet om sina psykiska problem och erfarenheter i sociala medier. Vår kampanj Terapigaranti lyfte år 2019 fram mentalvårdspolitiken i riksdagen. Och vid kaffebord blir det allt vanligare att höra att en vän har sökt hjälp för utbrändhet.
Det är fint att det blir lättare att prata om psykiska problem och söka hjälp. Det är ändå mycket som ännu inte har diskuterats. Hur är det när man får veta att en arbetskamrat lider av schizofreni, när en vän på grund av bipolär sjukdom blir inlagd på en sluten avdelning, eller när vardagen blir färgad av allvarliga, självdestruktiva symptom?
Som aktivist för psykisk hälsa och stadsfullmäktig har jag i synnerhet verkat för ökning av lättillgängliga tjänster. Många har berättat att de fått hjälp på gatan, eller att de t.o.m. har överlevt, tack vare Mieppi, ett lågtröskelserviceställe med psyktjänster. Jag framlade år 2017 en fullmäktigemotion om dessa öppna, avgiftsfria kliniker, då jag märkte hur omöjligt det var att få hjälp. Nu har tre sådana kliniker startats i Helsingfors, och Helsingfors har dessutom åtagit sig att genomföra Terapigarantin år 2022. Det behövs många fler sådana åtgärder.
Undersökningar har visat att korttidspsykoterapi som man kommer åt lätt och just när den behövs är ett effektivt sätt att hjälpa så många människor som möjligt. Det framgick av en undersökning av Aino Kohtala att depressionssymptom halveras redan av att man fått korttidsterapi fyra gånger¹. När det går snabbt och lätt att få hjälp behöver man heller inte så många andra tjänster, när problemen inte hinner bli värre.
Lättillgängliga tjänster kan emellertid inte lösa alla problem. Det räcker inte heller med uppmuntringar i tidningar eller reklamer om att gå på terapi, när så många inte kan eller har råd att göra det. I den offentliga debatten är det ofta lättare att tala om lindriga problem som har enkla lösningar. Lösningar som lätt kan bevisas vara ekonomiskt effektiva. Detta är emellertid inte rätt med tanke på människors välmående eller samhället.
En orsak till att jag började verka för psykisk hälsa är att jag har sett på nära håll vad allvarliga psykiska problem kan medföra, både för människan själv och närstående. För några år sedan försökte jag få hjälp åt en av mina vänner, men det resulterade i över ett år av otaliga telefonsamtal, besök på jourer, remisser, väntan, en lång diagnosprocess och äntligen en fungerande specialiserad sjukvård. Problemen hann bli värre, när det inte fanns någon hjälp att få. Det behövdes annat än enbart samtal.
Därefter har jag talat med hundratals människor. Jag har lyssnat på ett stort antal experter, mentalvårdsorganisationer, personer med psykiska problem och deras närstående. I dessa statistiker, undersökningar och berättelser upprepas många av de saker som har varit dolda. Dem vill jag ta itu med i denna text.
Var och en har rätt till vård
Ungefär hälften av dem som lider av psykiska problem får inte den vård de behöver². Detta kan delvis förklaras med att många fortfarande skäms över att söka vård, men en betydelsefull orsak är den att det har gjorts mycket svårare än det är när man till exempel har en fysisk skada.
När det gäller psykiska problem förväntas enorma kraftansträngningar av en allvarligt insjuknad människa som vill söka vård. Man måste ta reda på vart man ska gå. Man måste vänta på brev och tidsbeställningar och ställa krav. Man måste stå ut med att få gå från det ena stället till det andra, när vårdansvaret undviks av ekonomiska skäl. Och man måste gång på gång motivera varför man behöver och förtjänar vård.
Ibland får man ingen vård även om man har ett allvarligt problem. Det är chockerande att höra av människor hur en människa som samma dag försökt ta sitt liv inte ens kan bli inlagd för en enda natt. Det finns bara inte tillräckligt med platser. Patienten observeras så länge det är fysiskt nödvändigt, man ger patienten lugnande medel och skickar patienten hem.
Man får också vänta alltför länge på långsiktig vård. Psykoterapi får man fortfarande ofta vänta på i upp till ett år. Terapeuten måste man själv orka söka upp. Och diagnosprocessen, som föregår detta, kan vara lång och svår. Det är ofta vettigare att använda en professionell hälsovårdares tio arbetstimmar för att erbjuda korttidspsykoterapi än göra upp en diagnos. Men när det gäller allvarliga psykiska problem behövs ofta gedigen specialiserad sjukvård, medicinering och en vårdplats. Det finns inte tillräckligt av dessa.
I samhället glöms det också att det kan vara svårt att ta emot vård. När man har fått en vårdplats kan utfrågningar om diagnoser, analyser och provning av olika läkemedel vara en svår process. Den inverkar på kroppen, sinnet och jagbilden. Samtidigt förväntas det att man ska ha en enorm funktionsförmåga, gå på jobb eller studera, ansöka om pengar hos FPA, fylla i blanketter, betala räkningar. Man måste ha råd med läkemedel, man måste ha närstående som hjälper. Många har inte allt det här. Den som drabbas av ett allvarligt psykiskt problem får inte tillräckligt med stöd i Finland.
Kravet på att kunna kräva hjälp åt sig själv är farligt. Utan hjälp blir psykiska problem värre, ibland mycket fort. När den psykiska hälsan blir svagare får man alltför ofta genomgå traumatiska tider. Saker som egentligen inte är typiska för en själv: drogmissbruk, självdestruktivitet, förtvivlan och till och med våld. Både med tanke på människors välbefinnande och samhällets funktion är det vansinnigt och ansvarslöst att tvinga människor att vänta tills problemen mångdubblas.
Med alla dessa ärligt menade ord avser jag inte att få hälsovårdsanställda att känna sig skyldiga. Många av dem gör sitt yttersta för att hjälpa sina patienter. Det är beslutsfattarna som jag beskyller. Det har redan i åratal pratats mycket om psykisk hälsa, men inte mycket har gjorts. Vackra ord om vård räcker inte, om inga pengar ges.
Om beslutsfattarna vill bevara sin trovärdighet inom mentalvårdspolitiken, ska en heltäckande Terapigaranti ingå i den vårdgaranti som social- och hälsovårdsministeriet förbereder. Alla ska ha rätt att snabbt och fullständigt få den mentalvård de behöver. Samtidigt bör till exempel jourer få flera psykiatriska resurser, så att professionella genast kan börja lösa akuta problem. Och det bör alltid finnas trygga vårdplatser för människor som är i fara.
Ingen får lämnas ensam med psykiska problem. Många beroendepsykiatriska polikliniker har till exempel den obegripliga linjen att en alkohol- eller drogrelaterad störning bör skötas innan man kan sköta ett problem med psykisk hälsa. Det är ändå just psykiska problem som gör många mottagliga för drogmissbruk, då de försöker kurera sig själva medan de väntar på hjälp. Dessutom kan drogmissbruk göra psykiska problem värre. Därför bör båda skötas samtidigt.
Otillräcklig finansiering ger otillräcklig service
Man får gå till många olika luckor för att få mentalvård. Man riskerar ofta att bli helt utan hjälp. Och trots att mentala problem länge har ökat, har mentalvårdstjänsternas andel av kostnaderna för hälsovård minskat under hela 2000-talet³. I värsta fall leder detta till att man får gå från den ena luckan till den andra, och alla försöker på grund av brist på resurser hänvisa till andra ställen. Detta leder till att problemen drar ut på tiden.
Samarbetet mellan öppenvård och sjukhusvård fungerar dåligt. I värsta fall kan detta leda till att man på grund av brist på stöd gång på gång får återgå till sjukhusvården som är dyrare. Enligt en undersökning från 2019 återgick 40 % av patienterna till psykiatrisk sjukhusvård ett år efter utskrivning. Och redan ett besök på öppenvård minskade denna risk avsevärt⁴.
Utskrivning från vård betyder inte att man kan bli lämnad utan stöd. Många upplever att de hamnat bort från vården innan den blivit färdig. Orsaken till detta kan inte vara besparingar eller uppsatta mål – de rinner ju ut i sanden när vården ändå måste återupptas. Därför bör man först avsluta en vård när patienten blivit frisk. Och det är inte alla som någonsin blir det. Därför bör en trygg vårdrelation fortsätta livet ut.
Social- och hälsovårdsreformen ger nya möjligheter till klarläggande av vårdkedjor, när olika tjänster samlas ihop inom välfärdsområden. Vid genomförande av reformen bör man fästa speciell uppmärksamhet vid att samarbetet med bassjukvård, specialiserad sjukvård och övriga myndigheter fungerar mycket bättre än nu.
Enbart en strukturreform garanterar inte bra vård, utan det som behövs för mentalvårdstjänster är helt enkelt flera satsningar i pengar. Just nu är det många kommuner som vägrar att genomföra Terapigarantin därför att man vill skära ner på social- och hälsovården, och man vågar inte börja satsa på vård, vilket senare kunde innebära besparingar. Det behövs både stöd från staten och framsynthet hos regionala beslutsfattare.
Medicinering är inte det enda som behövs
Bristen på resurser leder till exempel till att man i praktiken inte erbjuder annat än medicinering som behandling av många psykiska problem. Många går från sitt första läkarbesök med ett recept i handen, men utan att veta vad man gör för att också få psykiskt stöd. Dessutom har man kanske ingen lust att inta läkemedel om inget annat stöd och ingen framtidstro finns att få, eller om man inte har råd med läkemedel. Det är heller inte säkert att man genast hittar det rätta läkemedlet, och också det kan vara en svår process där man kunde ha nytta av psykiskt stöd medan man provar olika läkemedel.
För många är läkemedel en hjälp som gör det lättare att behärska symptomen. Undersökningar visar att de flesta människor som får läkemedelsbehandling skulle ändå ha avsevärd nytta av att också få psykoterapi⁵. Och för vissa sjukdomar kan just terapi vara den behandling som fungerar bäst⁶.
Det är klart att användning av läkemedel och de skadeverkningar man ibland får av dem kan minskas avsevärt med tillgänglig psykoterapi samt enhetliga och tillräckligt långa vårdkontakter. Sådana möjligheter finns emellertid inte ofta i det nuvarande vårdsystemet. Därför bör mentalvårdare, korttidspsykoterapeuter och psykoterapeuter anställas och vidareutbildas kostnadsfritt.
Barn och unga behöver hjälp
Det är speciellt viktigt att säkerställa stöd och tjänster för barn och unga. Upp till hälften av alla psykiska störningar börjar före 15 års åldern, och tre fjärdedelar före 24 års åldern⁷. Förutom att problemen börjar tidigt inverkar de ofta på framtiden. Därför bör problemen upptäckas och behandlas tidigt.
Allvarliga psykiska problem hos unga har ökat snabbt⁸. Tjänsterna har sackat efter. Det är till exempel alltför svårt att få institutionsvård i en akut kris, även om både den unga och familjen önskar det. Detta syns till exempel däri att den psykiatriska institutionsvårdens längd för 13–17-åringar har sjunkit från 39 dygn till mindre än 19 dygn mellan 2008 och 2018⁹. Det är klart att flera resurser behövs för att hjälpa barn och unga.
Vi bör också stödja familjer eftersom undersökningar visar att familjemedlemmar kan bli mottagliga för psykiska problem när familjen mår dåligt¹⁰. Detta kan avhjälpas till exempel genom att bekämpa barnfattigdom¹¹, ge mera stöd till mentalvårdsmyndigheter och kombinera barn- och familjetjänster bättre med mentalvårdstjänster redan på rådgivningen.
Skolorna spelar en väsentlig roll när det gäller barns och ungas mentala hälsa. Lärarnas kunskaper i mental hälsa samt deras tid och möjligheter att ge stöd bör främjas. På så sätt kunde man bättre reagera på barns eller ungas symptom. Man borde också göra det möjligt för barn och unga att upptäcka symptom hos sig själva och kompisar. Därför framlade jag i Helsingfors en fullmäktigemotion om undervisning i första hjälpen gällande mental hälsa: jag fick veta av tonåriga skolelever att de i skolan lär sig att ge konstgjord andning, men inte att hälpa en kompis som fått en panikattack.
Enhetliga och långsiktiga vårdrelationer är väsentliga, i synnerhet vid behandling av allvarliga psykiska problem. När det gäller barn och unga är detta speciellt viktigt. Man ska inte bli utan tjänster bara för att man byter skolstadium, flyttar till en annan stad, börjar på ett annat stadium eller börjar studera.
Detta bör man fästa speciell uppmärksamhet vid, när en skolpsykolog lämnar kommunens förvaltning. Detta kan försvaga kontakten mellan hälsovården och skolan, om man inte satsar på denna kontakt.
Livskvalitet är avgörande för hälsa
Det räcker inte att tala om mental hälsa, om vi inte talar om de grundorsaker och problem i samhället som mentala problem beror på. Det räcker inte att tala för vård och terapi, om samhället bemöter människor med mentala problem ojämlikt och till och med grymt.
Undersökningar visar att till exempel otillräcklig utkomst, ojämlikhet och diskriminering är riskfaktorer som kan leda till psykiska sjukdomar¹². Fattigdom står ofta i samband med stress, osäkerhet och känslor av otrygghet, och i Finland är sambandet mellan fattigdom och depression vanligare än i andra EU-länder¹³. Lägre inkomster innebär till exempel mindre resurser för vardagens behov, till exempel boende, mat eller ett fritidsintresse som ger glädje.
Inkomsterna är tyvärr också mycket avgörande för hur snabbt man kan få hjälp. Höginkomsttagare har mera att välja på när det gäller tjänster, privata försäkringar eller företagshälsovård, och de har alltså större chanser att få hjälp.
Låginkomsttagare löper större risk att drabbas av allvarliga mentala problem¹⁴, och det är sannolikt att dessa blir långvariga. I vår välfärdsstat förekommer farliga situationer där man inte har råd med läkemedel som läkaren ordinerat, därför att man inte får tillräcklig läkemedelsersättning för dem. Därför bör ersättningssystemet och FPA:s verksamhetsformer reformeras så fort som möjligt. Ingen ska behöva välja mellan läkemedel och mat.
Mentala problem försvagar en människas socioekonomiska ställning även på lång sikt¹⁵. Samhällets sätt att bemöta människor som lider av allvarliga mentala problem är exkluderande. Även om attityderna till personer med mentala problem allmänt blivit bättre under det senaste decenniet lever många stereotypier kvar. Enligt en enkät från 2021 är det fortfarande nästan var femte finländare som inte skulle vilja bo granne med en person med mentala problem¹⁶.
Nästan hälften av dem som haft mentala problem känner att de blivit stämplade på grund av sjukdomen, och de möter fortfarande ofta okunnighet, fördomar och diskriminering. Diskriminering förekommer till exempel när man söker jobb. Mentala problem kan göra det svårt att få försäkring, adoption eller körkort.
Personer med mentala problem är sämre ställda även när det gäller fysisk hälsa. Personer med svåra psykiatriska sjukdomar har ofta en förväntad livslängd som är över tio år kortare i jämförelse med den övriga befolkningen¹⁷.
En basinkomst skulle därför vara ett bra sätt att bekämpa mentala problem och erbjuda grundläggande trygghet. När man talar om mentala problem bör man också våga tala om grundorsakerna och försöka lösa problemen och bekämpa strukturell diskriminering.
Organisationers hjälp och gemenskap, etiskt ordnade arbetspass vid rehabilitering och kamratstöd är också ytterst värdefulla element som tillsammans kan ge bra mentalt stöd. Även samtalstjänster, till exempel Sekasin-chat och centret för suicidprevention fungerar empatiskt, effektivt och till största delen med frivilliga. Organisationer kan vara en oersättlig hjälp för personer med mentala problem. Beslutsfattarna borde stödja dem mera, inte mindre.
Mental hälsa är en gemensam utmaning för EU
Som EU-parlamentariker och ordförande för parlamentets koalition för psykisk hälsa anser jag att psykisk hälsa inte endast är ett problem för Finland, utan en folksjukdom i hela Europa. Det har visat sig att mer än var sjätte människa i EU har en psykisk störning, och psykiska problem innebär ekonomiska verkningar som på EU-nivå utgör minst 600 miljarder euro årligen – dvs. över 4 % av BNP¹⁸.
I princip garanteras rätten till förebyggande hälsovård och sjukvård i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna i vilken en förteckning över alla EU-medborgares rättigheter finns. Rätten till psykisk hälsovård fungerar ändå inte fullständigt i ett enda medlemsland. Beroende på medlemslandet får 33 – 70 % av dem som har allvarliga psykiska problem inte den hjälp de behöver¹⁹.
Coronapandemin har visat att tätare samarbete inom hälsovården behövs. Mental hälsovård måste ingå i samarbetet. På EU-nivå behövs en mentalvårdsstrategi som tar hänsyn till olika politiska områdens inverkan på mental hälsa (t.ex. boende, utbildning, arbete och minoriteters ställning). Dessutom finns det mycket att göra i synnerhet på de områden där EU redan nu har kompetens, t.ex. säkerställande av arbetstagares rättigheter och utveckling av arbetslagstiftningen i riktning mot främjande av mental hälsa.
I EU-parlamentet färgas mentala problem fortfarande av stigma. När jag har talat offentligt om mina forna depressioner har många sagt att jag inte borde göra det. En kollega sade: Det är fint att du verkar för mental hälsovård, men i mitt hemland har vi inga mentala problem. I ljuset av undersökningarna stämmer detta påstående inte alls. I vissa EU-medlemsländer har man ändå hittat bra och exemplarisk praxis för mental hälsovård. Metoder och medel finns, det är bara att börja använda dem.
MALTA – STÖD ÅT REGNBÅGSMÄNNISKOR
Malta var det första landet i Europa som förbjöd den farliga och traumatiska omvändelsen av sexuella minoriteter. Landets största regnbågsorganisation har sedan 2013 organiserat offentligt finansierade yrkesmässiga stödtjänster för regnbågsmänniskor. I dessa ingår socialarbete, individual- och gruppterapi, stödgrupper samt kurser för social- och hälsovårdare.
BELGIEN – STÖD NÄRMARE MÄNNISKAN
Sedan 2010 har Belgien reformerat sitt mentalhälsovårdssystem. Målsättningen är att tjänsterna ska finnas närmare människan och vara lättillgängliga. Det viktigaste i reformerna är till exempel multiprofessionella team som utför fältarbete, öppenvård, primärvård samt boende- och socialtjänster. Med reformerna har man lyckats förbättra vård, rehabilitering av människor, människors välbefinnande och anhörigas livskvalitet – och det finns mycket arbete kvar.
UTVECKLING AV ELEKTRONISKA TJÄNSTER
Utveckling av elektroniska tjänster har blivit en speciellt betydelsefull fråga under coronakrisen, och forskningsresultat visar att dessa tjänster är en värdefull hjälp för många mentala problem. I Finland började man använda elektroniska tjänster i fjol, och det har man också gjort i andra EU-länder. Ett bra exempel är det av EU finansierade projektet eMEN med vilket man har testat nya elektroniska tjänster i Nederländerna, Frankrike, Belgien och Irland. Som EU-parlamentariker har jag också verkat för ett pilotprojekt om psykoterapi på distans. Jag hoppas att projektet kommer att gå bra i framtiden även om det har varit svårt att få gehör för det.
FRANKRIKE – BEAKTANDE AV OJÄMLIKHET
Frankrikes nationella hälsostrategi för 2018–2022 beaktar de hälsoskillnader som en socioekonomisk ställning kan medföra, och lyfter fram den betydelse det kan ha för hälsan att sociala förhållanden blir bättre. I en utvecklingsplan om mental hälsa vill man förbättra den sociala delaktigheten i samhället för personer med mentala problem.
SLOVENIEN – ETT RÅD FÖR MENTAL HÄLSA SKA STYRA NATIONELL VERKSAMHET
Slovenien reformerade sin politik gällande mental hälsa år 2018, och en av reformerna var att man grundade ett nationellt råd för mental hälsa som förenar ministerierna, lokalförvaltningen, utbildnings- och forskningsorganisationerna samt representanter för tjänstleverantörer, användare av tjänster och organisationer. Ett sådant samarbete kunde vara nyttigt även i andra europeiska länder.
Det finns mycket att göra
Man talar mera om mentala problem, och man arbetar mer och mer för att bekämpa och sköta dem.
Vi är ändå långtifrån färdiga. Det är livsfarligt att inte erbjuda vård. Ändå är det alltför vanligt överallt i Europa, också i Finland.
Med denna text vill jag öppna en diskussion även om de frågor som inte har ställts. Om åtgärder som behövs för att sköta allvarliga livskriser och mentala problem. Och för att förebygga dem.
Mentalvård och bra livskvalitet bör vara en mänsklig rättighet. Hur tycker du att denna kunde stärkas? Tack för att du läste dessa tankar. Alla kommentarer och önskemål är mycket välkomna!
Alviina Alametsä
KÄLLFÖRTECKNING
Kohtala, Aino, ACTing for depressive symptoms: a longitudinal study of a brief 4-session acceptance- and value-based intervention for symptoms of depression (2018)
STM, Arviomuistio: mielenterveyslain ja päihdehuoltolain palvelut (2016)
Institutet för hälsa och välfärd, Hälso- och sjukvårdsutgifter samt deras finansiering 2019
Kristian Wahlbeck Johanna Cresswell-Smith Peija Haaramo, Potilaan paluu psykiatriseen sairaalahoitoon (2019)
Cuijpers P, Sijbrandij M, Koole SL ym. Adding psychotherapy to antidepressant medication in depression and anxiety disorders: a meta-analysis. World Psychiatry 2014;13:56-67
Mayo-Wilson ym. Psychological and pharmacological interventions for social anxiety disorder in adults: a systematic review and network meta-analysis(2014)
Ronald C. Kessler, PhD; Patricia Berglund, MBA; Olga Demler, MA, MS; etc., Lifetime Prevalence and Age-of-Onset Distributions of DSM-IV Disorders in the National Comorbidity Survey Replication, 2005
Gyllenberg D, Marttila M, Sund R, etc. Temporal changes in the incidence of treated psychiatric and neurodevelopmental disorders during adolescence: an analysis of two national Finnish birth cohorts. Lancet Psychiatry 2018;5:227-36.
Sosiaali-ja terveysministeriö, Lastensuojelun vaativan sijaishuollon uudistamistyöryhmän loppuraportti (2020)
Elly Robinson, Bryan Rodgers, Peter Butterworth, Family relationships and mental illness: Impacts and service responses (2008)
Hakulinen, C., Mok, P.L.H., Horsdal, H.T. etc. Parental income as a marker for socioeconomic position during childhood and later risk of developing a secondary care-diagnosed mental disorder examined across the full diagnostic spectrum: a national cohort study. BMC Med 18, 323 (2020)
A Mental Health Foundation report; Tackling social inequalities to reduce mental health problems: How everyone can flourish equally (2020)
OECD (2018)
Suokas K, Koivisto A, Hakulinen C, et al. Association of Income With the Incidence Rates of First Psychiatric Hospital Admissions in Finland, 1996-2014 (2019)
Smith JP, Smith GC. Long-term economic costs of psychological problems during childhood 2010
Mielenterveysbarometri 2021
Chang CK, Hayes RD, Perera G, Broadbent MTM, Fernandes AC, etc. Life Expectancy at Birth for People with Serious Mental Illness and Other Major Disorders from a Secondary Mental Health Care Case Register in London (2011)
OECD (2018)
Angelo Barbato, Martine Vallarino, Filippo Rapisarda, Antonio Lora, José Miguel Caldas de Almeida, ACCESS TO MENTAL HEALTH CARE IN EUROPE- Consensus Paper